Jag ville så gärna åka förbi torpet som en gång var min farmors och farfars där jag alltid var på somrarna när jag var liten. För 14 år sedan så sålde min pappa torpet och sedan dess har ingen av oss varit där. Det ligger på en plats som man aldrig har vägarna förbi, ingen har vägarna förbi där. Det ligger helt avskilt, man kör en liten slingrande väg och på bilden ovan ser ni sista biten av vägen. Vet man inte att det finns något där så kan man aldrig ana det.
Det var så övergivet och förfallet, så otroligt sorgligt att se. Min farmor och farfar hade vårdat detta och pysslat och fixat. Det som varit en underbar trädgård och vackra ängar var totalt igenväxt. Taket till ladan hade börjat att gå sönder...
Detta var innerväggen till garaget, jag börjar genast tänka att det skulle bli en perfekt vägg att ha en uteplats emot.
Här vid brunnen stod vi sent på sommarkvällarna och borstade tänderna, jag kommer precis ihåg hur det luktade... Och att stå här och tvätta sig, farmor hade alltid en sån där liten flytande Bliwtvål vid emaljhandfatet.
Hanfatet låg kvar.... Jag ville ta det med mig, men jag vet ju att det är inte vårt längre, det är hennes som köpte torpet. Även om hon inte verkar ha varit här de sista fem sex åren...
Jag vet att jag är galen, torpet ligger så långt bort från där vi bor och har förfallit så men jag kan inte låta bli att tänka att en dag ska det bli mitt... Då ska det bli fint där igen som farmor och farfar hade det.
Måste rusa, ska äta lunch med min mormor på tu man hand. Det är hennes namnsdag idag.
Kram Jenny
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar